jobb
Hallå gokväll :)
Okej jag gick ju på intervju idag som jag skrev, livrädd för att inte kunna prestera bra under ca 30 minuter som jag trodde intervjun skulle ta. Chefen frågade ingenting utan jag fick börja jobba direkt. Jag var nervös och hade ont i magen men det gick bra, jobbade 4 timmar och imorgon blir det 4 timmar. Blir bra start för mig, korta dagar.
Hoppas min mage får lite rutin nu när jag börjar jobba.
Hur fungerar det för er med jobb/skola?
sjukhuset och nu arbetsintervjuv :s
Har varit på labbet på sjukhuset och lämnat prover, sen åkte jag till läkargrippen för att sätta tpp (??) tror det hetter så.
Sen så fick jag ett samtal om ett jobb erbjudande, ska dit nu och träffa chefen och bestämma tid för provjobbs tillfälle. Jag vill så gärna ha detta, men orkar jag? är så rädd att jag ska behöva gå på toaletten mitt i mötet osv eller att jag inte orkar att börja jobba i ett jobb som man mest står i? Jag hoppas detta går vägen.
Håller ni tummarna för mig? Skriver mer ikväll.
KRAM
om koloskopin 7/11
Som ni vet så gjorde jag en koloskopi i fredags. Tänkte berätta lite om den och hur det gick till och hur jag kände inför och under.
Det börjar ju med att dricka picoprep dagen innan vilket funkade bra för mig, lyckades tömma tarmen och överleva utan mat i ett dygn. Mådde lite illa men det beror nog mer på att jag är lite kraslig i mitt skov.
Hur som helst kl 08:45 kom jag in på mottagningen hade tid kl 09:00. Kom in ungefär 09:00 och fick en kanyl i armen och sen ligga i en säng och vänta, detta är ju rutin så gör dom jämt. MEN den här gången tog undersökningen innan mig så lång tid att jag låg och väntade i sängen i 70 minuter. Det gör mig absolut inge för jag vet att det inte är läkarna som sölar eller dricker kaffe utan att det är en patient precis som mig som ligger där och gör den här udnersökningen som drar ut på tiden. Det får ta den tid det tar med all rätt.
Sen kom jag in, fick en kvinnlig läkare samt en kvinnlig sköterska som båda var super trevliga och lyssnade. Jag sa direkt att jag behövde mycket lugnande och det fick jag, kanske lite för mycket för jag kommer bara ihåg att jag "vaknade" till under undersökningen sa aauuhh för det gjorde lite ont och bad om mer, sen vaknade jag till ett par gånger och sa samma sak haha.
Sen låg jag och vilade efteråt i 20 minuter sen så kom aldrig sköterskorna tillbaka så jag tog ut kanylen själv och bad om att få gå hem. Sköterskan jag mötte skrattade och sa
- Du måste vara Emma, jag skulle precis kolla till dig.
Då hade min läkare bett henne gå och kolla hur det hade gått eftersom han ej var med.
PLUS I KANTEN för min nya läkare.
Hur som helst, min koloskopi visade att jag har 28 cm inflammerad tjocktarm, det är i slutet av min tjocktarm. Detta är mer än vad det var sist i april när jag gjorde en kolloskpi. Jag har nu under helgen försökt smällta detta och funderat. Jag har så många frågor till min läkare, hur illa är detta? krävs operation? kommer humira hjälpa? borde jag ligga på dropp för att vila tarmen? kommer jag kunna leva normalt snart?
Tusen frågor, men livrädd för svaren. Jag har insett att jag måste verkligen göra en del livsändringar för jag vill inte vara sjuk, jag vill inte må såhär längre och jag vill kunna våga se framåt istället för att stå still.
Jag vill gärna att ni berättar om era senaste koloskopi undersökningar, hur ser det ut för er? har ni opererat
och isåfall hur såg det ut för er när läkarna tog det beslutet?
Tack alla ni för era kommentarer angående min koloskopi, ni är något extra!
om koloskopin 7/11
Som ni vet så gjorde jag en koloskopi i fredags. Tänkte berätta lite om den och hur det gick till och hur jag kände inför och under.
Det börjar ju med att dricka picoprep dagen innan vilket funkade bra för mig, lyckades tömma tarmen och överleva utan mat i ett dygn. Mådde lite illa men det beror nog mer på att jag är lite kraslig i mitt skov.
Hur som helst kl 08:45 kom jag in på mottagningen hade tid kl 09:00. Kom in ungefär 09:00 och fick en kanyl i armen och sen ligga i en säng och vänta, detta är ju rutin så gör dom jämt. MEN den här gången tog undersökningen innan mig så lång tid att jag låg och väntade i sängen i 70 minuter. Det gör mig absolut inge för jag vet att det inte är läkarna som sölar eller dricker kaffe utan att det är en patient precis som mig som ligger där och gör den här udnersökningen som drar ut på tiden. Det får ta den tid det tar med all rätt.
Sen kom jag in, fick en kvinnlig läkare samt en kvinnlig sköterska som båda var super trevliga och lyssnade. Jag sa direkt att jag behövde mycket lugnande och det fick jag, kanske lite för mycket för jag kommer bara ihåg att jag "vaknade" till under undersökningen sa aauuhh för det gjorde lite ont och bad om mer, sen vaknade jag till ett par gånger och sa samma sak haha.
Sen låg jag och vilade efteråt i 20 minuter sen så kom aldrig sköterskorna tillbaka så jag tog ut kanylen själv och bad om att få gå hem. Sköterskan jag mötte skrattade och sa
- Du måste vara Emma, jag skulle precis kolla till dig.
Då hade min läkare bett henne gå och kolla hur det hade gått eftersom han ej var med.
PLUS I KANTEN för min nya läkare.
Hur som helst, min koloskopi visade att jag har 28 cm inflammerad tjocktarm, det är i slutet av min tjocktarm. Detta är mer än vad det var sist i april när jag gjorde en kolloskpi. Jag har nu under helgen försökt smällta detta och funderat. Jag har så många frågor till min läkare, hur illa är detta? krävs operation? kommer humira hjälpa? borde jag ligga på dropp för att vila tarmen? kommer jag kunna leva normalt snart?
Tusen frågor, men livrädd för svaren. Jag har insett att jag måste verkligen göra en del livsändringar för jag vill inte vara sjuk, jag vill inte må såhär längre och jag vill kunna våga se framåt istället för att stå still.
Jag vill gärna att ni berättar om era senaste koloskopi undersökningar, hur ser det ut för er? har ni opererat
och isåfall hur såg det ut för er när läkarna tog det beslutet?
Tack alla ni för era kommentarer angående min koloskopi, ni är något extra!
Jagochminmage.wordpress.com
jag tror redan ni hittat henne, hennes blogg som är ärlig och stöttande, trygg och öppen.
Första gången jag läste hennes blogg så grät jag, jag satt och stirrade mig blind på ett speciellt inlägg. Tårarna rann inte försiktigt, dom sprutade åt alla håll, andningen var inte försiktig utan det var mer som ett anfått hulkande.
Hon förstod mig, hon kände som mig. Allt hon skrev hade jag tänkt. Allt hon undrade, hade jag funderat över så många gånger, jag kände igen mig i allt hon skrev. Hon gav mig ett stöd, ett stöd jag aldrig känt förut. Ett stöd från en främling som förstod dom känslorna jag var livrädd för.
Hon hjälpte mig där den dagen, utan att veta vem jag var, hur jag såg ut eller vart jag kom ifrån. Hon visste inte någonting om mig. Men hon hjälpte mig.
Jag kunde falla tillbaka på henne genom hennes blogg, jag kunde släppa all min oro och gömma mig i hennes blogg. Glömma allting, få svar på min ilska, min sorg mina värsta tänkbara frågor.
Jag ligger här nu i sängen efter en dag med dåliga nyheter efter en koloskopi och jag finner mig själv läsa hennes blogg, gamla som nya inlägg. Jag vill tacka dig Sofie, du är en grym tjej som hjälpt mig och som fått mig att inse att vi alla kan hjälpa.
När du känner dig trött och arg för att du inte orkar göra allting. Luta dig tillbaka en stund och kom ihåg att du hjälpt andra samtidigt som du försöker hjälpa och läka dig själv samtidigt som du pluggar. Du är värd att ta det lugnt och ta hand om dig.
Tack
Picoprep
Den här typen av dryck är tusen gånger bättre än laxabon, FY FAN rent ut sagt! det är nog det värsta jag druckit. smakade ljummet saltvatten nästan. Kommer ihåg hur jag när jag var mindre verkligen fick kämpa för att inte kräkas upp allting direkt.
Har ni provat både picoprep och laxabon? vad tyckte ni, vilket var värst?
Tror att alla känner som mig angående den frågan, men otroligt kul att veta :)
ska dricka andra glaset om 2 timmar, sen måste jag försöka dricka annat i mellan.
Kanske lite soppbuljong till kvällen? Gud vilket lyx liv vi lever inför våra koloskopi undersökningar ;)
snowing
Har precis tagit mig ut i snöstormen för att ta mig till apoteket för att hämta ut upplösnings pulvret som jag ska dricka imorgon inför fredagen koloskopi. Har glömt namnet på det och orkar inte röra mig från sängen för att kolla vad det heter. Men ni vet vad jag menar, tarmsköljningsmedlet :)
Magen värker och huvudet ska vi inte tala om, börjar sakta få tillbaka feber vilket inte alls är välkommet.
Jag måste försöka få i mig lite mat idag så jag piggnar till.
Det är faktiskt rätt skönt att det är snökaos ute, jag har en andledning att bara mysa i sängen med värmekuddar och filtar. Jag kan ta det lugnt utan att må dåligt över det.
Hur ser det ut hos er, är ni nerbäddade i soffan med en kopp te och TAR DET LUGNT.
vi alla behöver det ibland och vi får aldrig glömma att det ör okej att inte göra något.
PUSS
rise and shine
God morgon allihopa.
Inatt var en jobbig natt, eller ne igår kväll var mest jobbig låg i fosterställning och grät som ett litet barn. Men satte på en avslappnings låt på youtube och lyckades somna.
Drömde en hel del hemska saker, men fick i alla fall sova.
Idag är det väl sådär, har ont och känner av magen hela tiden.
Drack en shake till frukost för jag vill låta magen vila.
Tänkte faktiskt fråga er en sak. Jag skrev ju om kost igår och att alla måste hitta sitt egna sätt som fungerar för sig själv. MEN jag tänkte kolla om ni har några tips, hälso boost? dricker ni något speciellt, äter något speciellt? undviker ni nåt? Dela med er, jag älskar ny information från folk som verkligen vet dvs ni.
bilden är fårn googel.
rätt kost
Vad är egentligen rätt kost för oss som har magproblem samt magsjukdomar?
Jag har läst om en del som har samma sjukdom som mig (chron) att dom använder sig av LCHF, GI, ATKINS osv osv osv. Men för mig har dom alternativen inte funnits. Jag älskar mat, alla sorter och mår bra av att äta nästan all mat så vill inte utesluta allt.
Tex jag äter pasta väldigt sällan just för att min mage inte mår bra utav det. Det är alltid samma visa, magknip och sen toaletten. Men bara för att pasta inte är bra för mig så vill jag inte utesluta potatis och ris. MEN äter väldigt lite ris av samma anledning, är jag i skov äter jag inte ris.
För mig handlar det om att äta det som passar en själv och ens tarmar. Idag tex har jag haft väldigt väldigt ont i magen, ni vet den nypande känslan som nyper precis på det stället där tarmen är inflammerad. Då åt jag frukost, det gjorde det värre, så vid lunch åt jag en nutrilett shake, dvs en typ av protein shake. En del använder detta mot viktnedgång, jag tar det för det är bättre än inget, och framför allt det är rinnande vilket ger mig mage en paus.
Nu precis åt jag en potatis och en köttfärsbiff, känner mig redan nu 5 minuter senare uppblåst. Skulle ha kört på shake på kvällen också.
Man får helt enkelt försöka undvika mat som man vet med sig själv inte gör en något bra.
Anledningen till att jag åtminstonde dricker en proteindryck är för att jag vill inte förlora min aptit. Ni vet säker själva att när man mår dåligt att aptiten kan svaja en hel del.
Jag kör också laktosfria mejeriprodukter, inte för att jag är laktosintolerant utan för att jag har upptäckt att det faktiskt gör mig gott och jag har också sett till att en del vänner samt mina föräldrar använder sig av detta och dom håller med mig, man blir inte lika uppblåst.
Har ni inte testa så gör det, smakar lita gott som vanliga mejeriprodukter.
quotes
Find a place inside where there´s joy
and the joy will burn out the pain.
hobby
När man mår dåligt och man inte längre vet vad man behöver göra för att hålla sitt humör och sin energi uppe så tror i alla fall jag att det är otroligt viktigt att man har något som man gillar, något att sysselsätta sig med. Jag själv har ju börjat gilla att hänga på gymmet, dock går det ju inte alltid att vara där när man mår dåligt.
Men det finns massa med andra saker, jag försöker själv hitta någon ny hobby av något slag. Jag har ju förstås skrivningen, det är något jag håller hårt om. Jag älskar att skriva, både öppet och mer privat. I bloggen men även på vita papper som jag sen gömmer. Det känns så otroligt viktigt för mig att få skriva av mig om allt jag känner. Att få dela med mig utav smärta, drömmar lycka förakt allt jag känner.
Annars är jag rädd att det byggs upp inom mig och att jag en dag inte kommer klara mer.
Vad gör ni?
unga magar
Detta är exakt det jag har pratat om och även filar på ett projekt kring detta. Jag vart riktigt glad av det här och insåg att hur viktiga ni alla är för alla som läser era bloggar.
Jag vet ju själv hur era kommentarer kan rädda hela min dag, och ge mig ett stöd som ingen annan kan.
Jag tycker det är så jävla härligt att alla kan vara så öppna, ärliga och dystra om det så behövs. för vi andra förstår. Vi förstår varandra.
Kanalen
Idag kom det nya numret utav tidningen kanalen.
Alla som är medlemmar i mag och tarmförbundet får den här tidningen. Är ni medlemmar?
Jag har fastnat för artikeln på sida 24 "Hjälp, mitt barn är sjukt!"
Jag tänker ofta att ingen i min familj förstår hur jag mår, att dom inte kan tänka sig in i min situation. Men sen så vet jag att jag bara behöver säga om vi är ute - Jag måste på toaletten och vi är vid en toalett.
Jag hinner knappt innanför dörren efter ett läkar besök och mamma ställer tusen frågor och vill diskutera.
Jag förstår att dom inte kan veta och förstå hur jag mår och hur jag känner, men dom gör allt dom kan. Det betyder otorligt mycket för mig och just därför gilla jag den här artikeln.
koloskopi
God morgon.
Fick hem receptet på picoprep idag inför koloskopin som äger rum på fredag. Jag hade en sån otroligt stor skräck inför den här typen av undersökningar tills jag sist gjorde en, det var i våras.
Jag hade min syster med mig till sjukhuset som följde mig ända tills jag skulle in på undersökningen. Sen möttes jag utav en underbar sköterska som lyssnade och förstod mig, sen kom en läkare in som gav mig sitt ord på att vi skulle göra det så försiktigt som möjligt, och att jag skulle säga till så fort jag ville sluta, pausa eller ha mer smärtstillande.
Så tack vare dom två så är jag inte så nervös inför fredagen. Det är klart det inte är en favorit sysselsättning men jag klarar av det utan att må dåligt en vecka innan. Förut kunde jag gråta en vecka innan undersökningen.
Jag tror att många utav oss är rädda för en del undersökningar, tycker dom är olustiga. Men samtidigt så tror jag att vi alla är så starka att om vi bara samlar oss, andas och säger till oss själva
- Jag klarar det här
Så är undersökningen över fortare än vad man tror.
förlåt igen
förlåt för att jag inte skrivit.
Men just nu är det dåligt, riktigt dåligt.
Jag har mått dåligt ett bra tag nu, men ändå haft ett par stunder där jag mår bra.
Nu är det inga sånna stunder kvar, jag kan inte riktigt leva det livet jag kunde för bara 1 månad sen.
Jag ska förhoppningsvis få Humira nu vilket känns bra men samtidigt jobbigt.
Jag ska på koloskopi på fredag, vaccination måndag magnetröntgen tisdag vaccination torsdag.
Jag ville bara säga att jag läser era bloggar och lider och ler med er, jag orkar läsa men inte kommentera men jag finns kvar och ni ger mig styrka.
feber
Jag fick feber förra veckan på tisdagen och kände att det var en förkylning, jag hade feber ända till lördagen.
Söndagen var jag super pigg och feberfri. I måndags vaknade jag med sån super energi konstigt nog då magen och lederna varit dåliga länge nu. Men jag kände mig som världens power lady. Jag drog till gymmet och tränade en timma. Sen så åkte jag och firade min farmor som fyllde år. Sen åkte jag hem och vad händer?
Jag tvär slocknar i soffan för jag mår så jävla dåligt, magen krampade varje led var öm och när jag vaknade så tog jag tempen som nu låg på 39,5.
Jag pratade med en skäterska på 1177 och berättade läget och hon sa att det kan ju vara en influensa men att det var konstigt att jag varken var snorig eller led av halsont. Jag berättade läget kring min chron och hon sa att det kan röra sig om infektion. Är jag inte bättre ikväll så ska jag ringa om akut tid imorgon.
Jag har inte bloggat på länge och igår försökte jag med kunde inte ens stå upp eller hålla ögonen öppna så jag log mest hela dagen.
Hela jag känner mig mör, trött och utmattad till max.
minut
smärtan blir värre för varje minut som går förbi, för varje rörelse jag gör ihop om att det ska bli lite bättre så blir mina ben tyngre och tyngre. Jag blir så utmattad i kroppen att jag gråter bara av tanken av att det är torsdag och veckan är snart förbi och jag har inte gjort någonting annat än att varit sjuk.
Ibland känner jag verkligen för att skrika, kasta saker runt omkring mig, eller att få slå någonting väldigt hårt så all min energi går ur min kropp. Så jag blir så trött att jag somnar ifrån smärtan som ilar igenom hela min kropp.
Jag tömma mig själv på all den energi jag har enbart för att jag ska slippa orka känna hur jag mår. Fast det slår mig alltid att så kan jag inte hålla på. Slå skrika och ha mig för vad? för att somna ifrån allt för att sen vakna och vadå gå igenom allt igen? skrika, slås kasta saker?
Nej nej nej, hur arg frustrerad och ledsen jag faktiskt är väldigt väldigt ofta så vet jag att det kunde vara mycket värre och det måste jag komma ihåg och det måste jag tro på. Sen är det självklart också viktigt att man låter sig tjura kasta saker slå på boxningskudden skrika prata sjunga ut allt man känner, för annars kommer man aldrig att må bra. Då kommer dom mörka känslorna man bygger upp ta över din sjukdom och då är det inte längre kramperna i magen som gör ont utan minnen och känslor som man byggt upp i huvudet.
Jag svammlar bara nu känner jag, jag är sån! Jag skriver allt möjligt när jag mår dåligt, jag måste på nåt sätt få ur mig det som tynger mig. Eller åtminstånde få skriva om det så det känns lättare.
Min mage värker och jag mår illa, jag känner mig uppblåst och tömd på energi. Sen som om det inte räckte så värker mina knän, ben, fötter, armar och fingrar. Jag kommer inte skrika eller kasta saker för att tömma mig på energi ikväll. Utan jag kommer bädda ner mig i varma filtar och försöka somna till en bra film för imorgon känner jag på mig att jag behöver alla krafter jag kan få.
typsikt
som vanligt, så fort jag ropar hej innan jag kommer över bäcken blir det värre.
Efter att jag skrev det inlägget om att det ändå var en helt okej dag så högg det till i magen, och lederna i knäna vart värre.
När jag får den känslan i lederna, den smärtan. Så känner jag mig så liten, svag och hjälplös. Inte för att det är en smärta jag inte känt förut och inte känner nästan varje dag. Det är bara det att jag blir påmind om min sjukdom och jag blir påmind om att jag är sämre idag än vad jag var för tre år sen. Jag vill inte bli påmind om det, för då tänker jag tanken. "Vart är jag om tre år? hur mår jag om tre år?"
Tänker ni i dom banorna ibland?
ok day
Idag är en ok dag, jag har feber och ont både i halsen och i lederna och lite i magen men det är en helt okej dag. Jag har inte kunnat göra någonting pga av febern men resten känns helt okej. Jag hoppas jag vaknar imorgon utan feber så jag kan få känna mig lite fräschare. Just nu känner jag mig som en ner svettad trasa.
Jag hittade en bok idag, en bok som jag skrev första gången jag blev inskriven på sjukhuset. Jag läste sida efter sida och jag grät. Jag vill verkligen rekomendera er alla att ha en bok ni skriver i vid sjukhusbesök, inskrivningar eller när ni känner för att skriva saker som är hemliga och som ni alltid vill ha med er.
Den här boken kommer jag skydda och ta med mig länge.
on the move
Jag sitter och filar lite på det här projektet jag håller på och vill starta upp. Det är väldigt viktigt för mig att det här kommer ut som ett förslag bland oss alla som lider av den här sjukdomen då alla i alla åldrar behöver stöd. MEN jag tror faktiskt att det är extra viktigt att dom yngre får veta att det är oke. Okej att må dåligt, okej att söka efter stöd, okej att säga ifrån, okej att faktiskt få leva inom dom gränserna som chron ger oss.
Jag har sagt det förut men säger det gärna igen, tack.
Till er som jag hittat online, och ni som hittar mig. Jag tror att man finner inte det här stöder hos folk som inte vet vad man går igenom. precis som jag som mag och tarm patient inte vet vad en njur patient går igenom, eller en cancer patient. MEN vi alla behöver ett stöd, en slags förståelse som vi endast kommer finna hos personer som går igenom samma sak.
Ni är en jätte stor inspiration till mig och mina ideér och planer kring detta projekt och tro mig ni kommer få ta del av det så fort jag får igång det.
TACK