chron.blogg.se

jag ligger och tänker på hur nedbryten jag var för bara ett par veckor sen. Att jag vart begränsad och ofta fick sjukskriva mig då jag inte lyckades laddaom efter en dag på jobbet. Hur besviken trött och irriterad jag var på mig själv. Nu mår jag bättre, äter mindre medicin och humira är inte längre ett måste eller ett samtal jag har med min läkare. Nu äter jag endast min imurel samt allopurinol. Sen vissa kvällar har jag använt pred clysma. Det jag tänkte på är hur hårt den här sjukdomen slår oss, hur den tär på vårt självförtroende och hur den bokstavligen äter upp oss innefrån. Jag tycker det är så förbannat viktigt att människor framför allt unga vet om att det finns stöd att få, människor som lyssnat. Planerar vidare på mina planer.