projekt 1
När det blir för mycket för mig så finns det inget att göra förutom att bryta ihop, gråta tills ögonen sväller ihop, skrika tills rösten skär sig, hata tills jag glömt bort varför jag hatar. Jag brukade stänga in mig i mig själv och tänka och grubbla, oroa mig för saker som jag inte kunde prata med någon om.
Sen startade jag mig blogg och som en blixt från klar himmel fann jag ett stöd som jag behövt, ett stöd som jag inte riktigt hade trott fanns. Jag fann er, ni som bloggar om era sjukdomar och kommenterar och stöttar mig. Jag har lärt mig så mycket av att skriva av mig här, att jag inte är ensam och att jag får vara arg och ledsen.
Men också att ni hjälpt mig och att jag hjälpt några av er, vi har gjort något för varandra som vi länge behövt. Jag tror verkligen att om det fanns en nätverk, en grupp whatever som gav det här stödet för yngre så skulle dom aldrig behöva gå igenom alla tankar som jag/vi har, alla otäcka tankar.
Jag håller på med ett projekt angående detta och jag vill göra det för att hjälpa någon. Jag gör det inte i hopp om att jag ska komma på ett botemedel och vinna ett pris. Jag gör det för att få och ett stöd som inte en läkare sjuksköterska eller ens familj kan ge. Jag gör det för att bilda ett stöd som man bara kan få från människor som vet vad man går igenom.
Kommentarer
Sofia säger:
säg till om du behöver hjälp med projektet för det låter väldigt intressant. Och låter verkligen som något som behövs!
emmasmage säger:
Vilken fin blogg du har :)
Det projektet låter ju jätte spännande! Vilket bra initiativ av dig så bra. Det behövs verkligen. Att få lära känna andra som har en kronisk tarmsjukdom eller liknande är så bra att utbytta erfarenheter och tips. Kram
maria säger:
Låter som en alldeles ypperlig idé! Det tog lång, lång tid för mig att starta en egen blogg, men fick redan innan den hjälp av andras. Just kontakten jag haft med andra i samma eller liknade situation har varit oumbärlig. Det finns ingen som förstår bättre än dem. Kram/Maria
Trackback