chron.blogg.se

jag tror redan ni hittat henne, hennes blogg som är ärlig och stöttande, trygg och öppen. Första gången jag läste hennes blogg så grät jag, jag satt och stirrade mig blind på ett speciellt inlägg. Tårarna rann inte försiktigt, dom sprutade åt alla håll, andningen var inte försiktig utan det var mer som ett anfått hulkande. Hon förstod mig, hon kände som mig. Allt hon skrev hade jag tänkt. Allt hon undrade, hade jag funderat över så många gånger, jag kände igen mig i allt hon skrev. Hon gav mig ett stöd, ett stöd jag aldrig känt förut. Ett stöd från en främling som förstod dom känslorna jag var livrädd för. Hon hjälpte mig där den dagen, utan att veta vem jag var, hur jag såg ut eller vart jag kom ifrån. Hon visste inte någonting om mig. Men hon hjälpte mig. Jag kunde falla tillbaka på henne genom hennes blogg, jag kunde släppa all min oro och gömma mig i hennes blogg. Glömma allting, få svar på min ilska, min sorg mina värsta tänkbara frågor. Jag ligger här nu i sängen efter en dag med dåliga nyheter efter en koloskopi och jag finner mig själv läsa hennes blogg, gamla som nya inlägg. Jag vill tacka dig Sofie, du är en grym tjej som hjälpt mig och som fått mig att inse att vi alla kan hjälpa. När du känner dig trött och arg för att du inte orkar göra allting. Luta dig tillbaka en stund och kom ihåg att du hjälpt andra samtidigt som du försöker hjälpa och läka dig själv samtidigt som du pluggar. Du är värd att ta det lugnt och ta hand om dig. Tack