chron.blogg.se

Jag vaknade klockan 12 idag, 12!

Jag fick en chock när jag såg vad klockan var. Jag sover aldrig sådär länge, har inte gjort det sen jag var tonåring och rann ute hela nätterna.

 

Jag är fortfarande helt slut, skulle kunna sova ett helt dygn till för att få känna mig utvilad. Ögonen håller sig knappt öppna och hela huvudet står fortfarande kvar i sovläge.

 

Igår kväll så kände jag hur det smög sig på mig både tröttheten men framför allt smärtan, tyngden i mina leder. Vaknade nu idag med att hela benen värker, jag orkar inte göra något men orkar inte heller sitta still. Jag gråter för jag orkar inte. Jag är så förbannat van vid det här och det är därför jag gråter. Sen när jag lugnt ner mig gråter jag igen för att jag är så trött.

 

Ni vet när man gråter för att allt är jobbigt, för att allt är jobbigt pga att du är trött i varenda liten del utav din kropp.

Exakt så känner jag nu, varenda liten del utav min kropp är trött, varje litet hörn och varje kant inom mig värker av trötthet.

 

Jag har en ond aning inom mig, att det är på toppen av isberget nu och att snart ramlar jag ner i en jävla fart. Kanske är det vad som behövs för att jag ska få hjälp och bli bra, eller i alla fall bättre.

 

Ska jag balansera på toppen av isberget lite till eller ska jag slänga mig ut för det?