idag rann det över för mig, jag vet inte vad som hände och när det hände till slut exploderade jag bara.
Jag var på väg in till mitt gym men fick världens kramper precis när jag hade parkerat bilen. Kände att jag måste ha toalett nu, jag måste ha det nu och får jag inte det så är det kört.
Jag åkte ifrån parkeringen och kände hur arg ledsen frustrerad och besviken jag kände mig. så här är det ofta, att mina planer ställs in av min mage. Jag kände mig så jävla liten och jag var arg så förbannat arg, så jag kom på mig själv parkera utanför sjukhus entrén och sprang in på toaletten.
När jag var klar så traskade jag upp på mottagningen och fick träffa en sköterska för jag ville ha en kopia på min journal. För att jag ska kunna läsa den och förstå allting och sen ta ett alvarligt snack med läkarna om vad det är som dröjer. Jag har en enda del kvar att göra innan jag får humira och kanske blir "frisk". men dom sölar. Jag behöver bara ha en lungröntgen sen är jag good to go.
Jag skriver i alla fall ett papper om att jag vill ha en kopia hemskickad så fort som möjligt från min journal. perioden 2009 - nutiden.
När jag ska lämna den till sköterskan som förövrigt alltid varit snäll stöttande och hjälpsam. Så ser hon mitt namn och säger
- Men Emma, du ska väl starta med humira ?
Jag - öh ja precis men det verkar dröja (fattar inte hur hon visste det bara genom att se mitt namn)
då hade hon hur som helst läst mina papper på morgonen om att magnetröntgen och koloskopin och vaccinationen var avklarade och att det endast saknades lungröntgen.
Hon tittade på mig, på mina glansiga ögon, mina haltande steg och hur jag under mina 15 minuter ihop med henne alltid höll för magen (inbillar mig att det lindrar smärtan)
Hon frågade hur jag egentligen mådde och jag bröt ihop, jag var så arg och ledsen och framför allt frustrerad. Jag tog ut alla mina instängda känslor på den här snälla oskyldiga hjälpsamma sköterskan. MEN FAN VAD TUR ATT JAG GJORDE DET.
hon la sin hand på min som jag fortfarande kramp höll för magen och sa
- Har du bråttom någonstans nu?
Jag - Nej, vadårå?
Sköterskan - Jag ska fixa det här, ge mig 5 minuter.
Hon fixade en tid 20 minuter senare till akut röntgen. Min lungröntgen tog 10 minuter. Jag är klar. Underbara sköterskan bokade in mig imorgon klockan 10:00 för mina första två sprutor av Humira. Jag grät hela vägen hem i bilen, av att jag kände mig sedd. Hörd, och att jag kände att äntligen nu kanske jag faktiskt kan få bli bra. Få leva lite bättre.
Hade inte jag åkt in idag och helt random fått mitt sammanbrott hade jag behövt väntat en månad för en röntgen, en röntgen som tar 10 minuter.
Men jag orkar inte bry mig, jag är så glad att den här sköterskan såg mig, hörde mig och förstod hur dåligt jag mådde och gjorde allt hon kunde, TACK!
så imorgon startar vi igång, äntligen.