chron.blogg.se

det slår mig ofta, som en blixt från klar himmel att jag aldrig kommer bli frisk. Symptomfri hoppas jag på varenda dag, men aldrig frisk. Jag är fast inut i en kronisk sjukdom. en sjukdom som hindrar en under sina skov att leva livet fullt ut.

 

Jag fick diagnosen när jag var 6 år. En liten sprallig tjej, som dansade, spelade fotboll och hängde med mina vänner varje dag. Jag levde precis som vem som helst, hur som helst.

 

Till en början skämdes jag över min sjukdom, över att det hade med tarmarna att göra. Att läkarna pratade om bajs, och att jag trodde det var det enda folk hörde när jag berättade om min sjukdom.

Sen växte jag upp och har lärt mig att vara väldigt öppen och ärlig om min sjukdom till i alla fall dom som jag anser måste veta om den.

 

Förut var det bara en sjukdom, ett namn på något jag inte riktigt visste något om eller tyvärr brydde mig om. Tills den dagen jag var riktigt riktigt sjuk. Jag var då 21 år gamal, sen dess har jag läst, frågat, och undrat om allt och ingenting kring min sjukdom. Jag har blivit tvungen att nu i 23 - 24 års ålder ändrat en del utav mina rutiner och en del utav min livstil, och mer måste jag förmodligen ändra.

 

Jag är rädd att den där sjukdomen som för mig inte betydde något som inte var något mer än ett namn, nu är en väldigt stor del utav mig. Att den är jag, jag är sjuk. Jag förstår att ens sjukdom alltid kommer vara en del utav vem man är. Men hur stor del ska den behöva ta ifrån en? Ska man behöva få lämna ifrån sig sig själv på så många olika sätt att man inte ens längre vet vem eller vad man är?

 

Nu sitter jag kupad på en stol framför en dator, jag hade mer än gärnat legat i sängen och skrivit där. Men jag kan inte, jag kommer inte upp ur stolen. Min kropp låser sig på många sätt även bokstavligt. Nu är det min höft som jävlas med mig, det är som den låser sig. Jag vet inte ens om den kan göra det? Men det gör det, eller i alla fall känns det som det. Jag kan inte resa mig, det värker, bränner.

 

Det brukar ge sig efter ett par minuter, jag har mina små knep för att göra det lättare, bekvämare för mig under tiden. Det är jobbigt men jag är van, det stör mig inte. Inte just nu i alla fall. Inte när jag får skriva inför er, lätta mitt hjärta inför människor som förstår ens tankar funderingar och frågor.

 

Ni är det bästa bollplanket man kan ha, KÄRLEK!